Man tar väldigt mycket för givet, fast man någonstans vet att man inte borde..Min svärmor är en orädd, självständig, kaxig dam som i sommar skall fylla 70. Hon har klarat av sina två pojkar själv under deras barn- o ungdomstid. Utbildat sig samtidigt. Jobbat häcken av sig för att få det att gå runt...Pappan försvann rätt tidigt o hörde aldrig av sig efter det. Hon var fast övertygad att pojkarna inte skulle sakna något. Den ene växte upp, tog tidigt ansvar, jobbade lika mycket han. Den andre valde en annan väg som gick i kringelikrokar till inte alltid så bra ställen. Den förste hade jag turen att träffa o senare gifta mig med. Våra barn har haft en fantastisk pappa som älskar dem i vått o torrt. Hans familj betyder allt för honom.
Nu är svärmor sjuk, något så in i, dessutom. Oåterkalleligt o med en snabb process. Hon är mycket bestämd med att inget får göras som förlänger utan det enda som hon accepterar är smärtlindring. Hon är sjuksköterska o har arbetat med andra med samma sjukdomar så hon vet precis hur förloppet är. Det gör det inte enklare. Men- det gör att man stannar upp mitt i o funderar över hur oviktigt det mesta vi håller på med är. Små små bekymmer i jämförelse..
Jag hoppas att vi har lite tid i alla fall, tid till att prata om det som är viktigt för svärmor o för oss. Tid att vara tillsammans. Det är det som är viktigt nu.
Jag känner med dig. Verkligen! Har just fått riktigt dåliga nyheter också, som inte rör mig personligen, men någon som jag tycker väldigt mycket om och som nu är ensam med sin lille son. En fin man som togs ifrån oss på tok för tidigt. Gräsligt är det.
SvaraRaderaTack Caroline, det är en skitsjukdom, man vill sparka, skrika o svära..om det bara hjälpte..o värst är det när det är människor som har livet framför sig, som din bekant. Vår farmor/svärmor säger att hon är nöjd med sitt liv ändå o det hade varit skoj att få fylla 70 men nu är det som det är, jäkla praktiska människa <3 Jag är säker på att jag INTE hade reagerat likadant!
SvaraRadera